Bästa julsagan - Dockan som kunde önska

Barnen är vuxna och SK är för liten och otålig för att jag ska ha någon att läsa den ultimata julsagan för. Under flera år på 80-talet tryckte jag ner döttrarna i soffan varje julafton och läste Dockan som kunde önska för dem. Rösten stockade sig och jag var nog betydligt mer gripen än åhörarna.

Rumer Godden är en fantastisk författare tycker jag. Hon skrev för både vuxna och barn, barnböckerna handlade ofta om dockor. Såg på nätet att någon tyckte hon var sliskig! Själv är jag så oerhört imponerad av att hon lyckades balansera på gränsen till det sentimentala utan att trilla över. Men kanske inte i allas ögon då.

Dockan som kunde önska handlar om Eva som bor på barnhem och dockan Julia som sitter i en leksaksaffär. Eva önskar sig en familj och Julia önskar sig att bli köpt och nu är det jul. Det är sorgligt och lite spännande, och det hinner hända mycket innan Eva och Julia får varann. En underbar saga om önskningar som till slut går i uppfyllelse. Bilderna av Barbara Cooney är också så fina med sina milda färger där julstämningen ligger som ett filter medan Eva står vid sidan av, fast besluten att komma in i gemenskapen.

Det är inte många böcker som tål att läsas om, särskilt inte om man föll för dem för ca 40-50 år sedan. Det var med viss tvekan jag häromåret öppnade Rumer Goddens En ros för min trädgård som jag fullständigt älskade i mina tidiga tonår. Men förtrollningen fanns kvar. Det är en roman om barn i ett  fattigkvarter i London, om kärlek och om längtan efter skönhet.

Både dockor och flickor i Rumer Goddens böcker har väldigt mycket skinn på näsan, de är envisa och viljestarka och de får alltid som de vill till slut. Jag är väldigt svag för lyckliga slut.