Till nyår brukar Mm och jag köpa hem lite skaldjur att festa på, en hummer, lite räkor och några ostron.
Ett år höll det på att gå riktigt illa.
Vi hade varit på Nationalmuseum och bland annat sett en utställning med ett dukat bord. Till den hörde en receptsamling med konstnärernas mat. Mm vägrade att inse att detta var en del av konstprojektet (som man säger nuförtiden, idag hade det nog varit lättare att förstå det...). Så han ville göra pernodsoppa med ostron till nyårssupén. Jag tiggde och bad att han skulle skona några av ostronen och lyckligtvis gjorde han det.
Ja, soppan bestod som jag minns det av uppvärmd, skummig pernod med ett antal ostron simmande i. Det var tveklöst det äckligaste jag har ätit i hela mitt liv! Soppan smakade intensivt lakrits och ostronen var verkligen slemmiga klumpar. Det räckte med en sked för att även Mm skulle inse sitt misstag. Men som sagt, han hade ju skonat några ostron så det blev en härlig kväll ändå till slut.
Ostron kräver tillvänjning. Jag ville verkligen gilla ostron så jag började med gratinerade för rätt många år sen för att efter hand våga pröva råa och ännu mer efter hand älska det. Hade pernodsoppan varit min första bekantskap med ostron hade jag nog aldrig börjat gilla dem. Visst kan man tillaga dem, ostron Rockefeller till exempel (gratinerade med spenat, finns många recept på nätet), är ju jättegott. Men allra godast är de ändå naturella, med bara lite vinägrett med hackad scharlottenlök. Och för oss som inte dricker Guinness, ett glas lätt och frisk champagne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar